För tio år sedan digitaliserade jag mina bilder på det allra enklaste sättet. Dels genom att flatbäddskanna färgkorten och dels genom att helt enkelt fota av mina dior mot en mattmålad träskiva.
Pappersbilderna var ju inga problem, de blev så bra de kunde bli, om färgbilden var bra blev digitalbilden också bra.
Att fota av diorna direkt på min projektorduk (professionell matt duk) var svårare och blev inte bra i mina försök. Med lite trixande blev den godtagbara lösningen en baksida på en byggplatta som jag målademed matt innertakfärg. Med kameran positionerad nära projektorobjektivet lyckades jag få helt godkända digitala bilder av mina diapositiv.
Åren gick och marknaden såg att vi gamla analogfotografer nu ville digitalisera bilderna och enkla lösningar tog fram. Jag har varit lite skeptisk till dessa enkla diascanners som togs fram, de som helt enkelt fotar av diat digitalt inne i den lilla "projektorn".
Men när jag nu tog hand om ett antal diamagasin från de år svärfar fotade med dia kände jag att jag ville göra det lätt för mig, därför inhandlades diascannern på bilden ovan. En scanner som man inte behöver vara uppkopplad mot en dator för att scanna utan man sätter i ett SD-minne och scannar på.
Jag blev lite missnöjd då jag började scanna de glasade diorna, de blev inte riktigt skarpa. Kanske berodde det på att de var glasade, kanske var bilderna inte skarpa i original, kanske var det smutsiga glas. Okej de var godtagbara men inte riktigt bra.
Mer nöjd blev jag när jag började scanna av mina gamla färgnegativ från mitten av 70-talet, dessa blev bra i skärpa men kanske något bleka i färgåtergivningen, men originalbilderna som jag fotade med en Petri kompaktkamera under 70-talet var väl inte heller den bästa.
Det bästa är att det behövs ingen mjukvara till datorn för att göra negativen till färgbild utan det sker direkt i den lilla scannern, väldigt smidigt.
Jag hittade negativ på bilder där jag hade kastat färgkorten för länge sedan, som bilden här intill från 1975 där jag lyssnar på Donna Summer.
