Turistpilot

Marianne var vägvisare på Vespa

Sommarjobbare utrustade med Vespor hade i uppdrag att visa vägen för turister. Idén hämtade bensinbolaget Caltex från Norge. Där hade företaget ett samarbete med en motorcykelklubb i Oslo som lotsade turister mot att de fick tanka gratis. I Sverige fick Caltex (som 1967 bytte namn till Texaco) låna Vesporna, som var 125-kubikare, av importören. Caltex körde på med piloterna i tio år. Efter de två första åren spred sig fenomenet även till Göteborg, Malmö, Helsingborg och Kalmar. Även Finland fick egna turistpiloter.

Sommaren 1965 svärmade vita Vespor runt på Stockholms gator. Förarna hade blå overaller och vita hjälmar med texten ”Turistpilot”. En av dem var Marianne Hildebrand.
– Det var mitt sommarjobb att hjälpa vilsna turister till rätta på Stockholms gator, säger hon.

När Marianne Hildebrand behövde ett sommarjobb som 20-åring fick hon syn på en annons där bensinbolaget Caltex sökte något som de kallade ”turistpiloter”. Uppdraget var att per Vespa lotsa vilsekomna besökare rätt på Stockholms gator. Servicen var gratis. Tanken var att skapa goodwill för företaget med de iögonfallande vägvisarna – och i förlängningen sälja mer bensin.

– Jag tyckte det lät jättekul, sökte och fick jobbet, säger Marianne Hildebrand.
Hon blev en av tio som fick anställning. Fyra tjejer och sex killar arbetade i skift. Fyra var igång varje pass, både dagar och kvällar täcktes upp av turistpiloterna.

Att köra tvåhjuling i stan var inget som avskräckte henne – tvärtom. Hon hade vanan inne efter att ha mopedpendlat mellan hemmet i Järfälla och skolan i Spånga under hela gymnasiet.
– Däremot frågade de som anställde mig aldrig om jag hittade i stan, vilket jag absolut inte gjorde, säger Marianne och skrattar.
Som uppvuxen i förorten hade hon ytterst vaga begrepp om hur de olika stadsdelarna hängde ihop i innerstaden. Men hon kom snabbt på en lösning på problemet.

– Jag sa: ”vänta så ska jag visa här på kartan hur vi ska köra” – så passade jag på att studera vägen själv.

Marianne och hennes kollegor åkte runt i stan och letade upp bilister som såg osäkra ut.
– Dåtidens registreringsnummer var ju till stor hjälp. Man åkte fram, presenterade sig och frågade om man kunde hjälpa till med något.
Roligast var kontakten med utländska turister. Då fick Marianne chansen att träna på olika språk, något som hon var duktig på. Mötena ledde också till viss internationell berömmelse.
– Det hände att de skickade hälsningar och tackade. Ofta tog de en bild tillsammans med oss. En man skickade in en sådan bild till den italienska tidningen La Stampa vilket blev till en artikel. Tydligen fanns inte den här servicen någon annanstans än i Norden.
Ett roligt minne var när Marianne hade varit ute på Djurgården på ett uppdrag. På vägen tillbaka såg hon en engelsk bil som stod parkerad lite konstigt. ”Här är det problem”, tänkte hon, och körde fram för att höra om hon kunde hjälpa till.
– Inne i bilen satt ett förvånat par. ”Oh no” – det var inga bekymmer. De hade bara bestämt sig för att ta en tepaus. Men de litade vare sig på det svenska vattnet eller teet – de hade med sig eget vatten, te och ett stormkök! (TT)

Lisa Wallström

Artikeln har publicerats i flera tidningar bl.a. Borås Tidning.