Tankar om gatufotografering

Kanske har gatufotografering (Street photography) haft sin kulmen nu 2019. I vart fall har den utvecklats till att inte bara rakt upp och ned plåta människor på gatan eller i det offentliga rummet. Bilden ovan är snart 10 år gammal och jag har där och då nyligen börjat våga rikta kameran mot okända människor.
Jag har just upptäckt ett nytt motivområde och fotografering är riktigt kul igen.
Tidigare har jag inte ens förstått varför man skall fota okända människor, vad det fyllde för funktion, men i början av 2010-talet startade nog trenden bland många amatörfotografer att göra just det, dokumentera samtiden som det ibland så vackert hette.

Just denna bild är från Kungsträdgården i Stockholm och körsbärsträden blommar för fullt, det är ett virrvarr av människor som fotar träden och varandra.
Då sitter denna kvinna lugnt och läser en bok. Hennes vackra hårfärg och klädsel gör att jag bara måste ta en bild. Så där på motsatta sidan av bänken riktar jag kameran mot henne och tar tre bilder.

Under ett antal år gick mina resor in till de stora städerna för att fota färgstarka människor på gator och offentliga rum. Jag kände riktig lycka då jag "fångat" någon man eller kvinna på bild som jag tyckte stod ut i gatubilden. Jag gick som i en bubbla och skannade av människor runt mig för att hitta ett särdeles coolt eller tufft eller vackert exemplar att rikta kameran emot.

Ibland höjdes det allmänt röster om att "så får du inte göra", "det är förbjudet" eller "du måste fråga om lov" bland de som inte riktigt förstod detta med gatufotografi, både på bloggar och i media och på fotografiska forum, ibland även direkt där på gatan.
Att man fick lov att fotografera på detta sätt var ju givetvis inget nytt utan mer att det blev så vanligt bland amatörfotografer. På fotosidor och bloggar reagerade folk så fotojournalister lade ut lagtexter som förklarade för de som klagade, att det var fullt lagligt.

Om mina bloggföljare på den tiden uppskattade mitt nya motivområde vet jag inte men jag är tveksam.
Nu 2019 kan jag reflektera om varför jag och andra sysslade med "Street Photography" och varför det blev så stort.
Jag känner nu att det var en fotojakt, en typ av samlande på människor som JAG tyckte stack ut på ett coolt sätt på gatan. Att de som inte sysslade med denna fotogenre inte förstod någonting av varför man skall fota okända människor, kan jag nu 2019 förstå.

Numera känner jag till 95% ingenting av att se bilder i den sk Street photography-genren. Kan t.o.m. tänka "meningslös bild" av slentrianmässiga gatubilder.

Människan måste vara i ett tydligt sammanhang som också tillför bilden något, det gillar jag fortfarande.

Fortfarande kan jag gilla vissa av mina egna bilder från de tiden, kanske inte alltid kompositionsmässigt utan mer för att jag gillar människan på bilden och att den är i ett sammanhang, men mest är det nu att just jag fotofångade denna personen.

Bilden ovan visar bara en kvinna som stack ut ur mängden, inget annat som tillför bilden.